Skylten pekade västerut igen.
Den här gången väntade resenären. I skymningen återvände kartmakaren med en skiftnyckel. När han fick se båda halvorna av Morrowknot-kartan stannade han under stolpen.
”Urväktaren vet vem som ritade den norra vägen”, sade han.
På morgonen hade resenären hittat hans butik. Där stod en kvinna vid namn Mara med ett violett fjäll i handen. Något hade lämnat det under hennes dörr efter att ha knackat på fönstret på övervåningen.
Urväktaren lade ett brev på bänken. Två hopvikta vingar prydde vaxsigillet.
Mara kände igen handstilen från en lantmätare vars atlas hon hade lagat.
”Den norra bron är färdig”, läste hon. ”Quilvaren kommer med bud. Låt honom visa vad kartan utelämnar.”
Klor skrapade mot taket.
En bevingad varelse landade på gården och duckade under tvättlinan. Violetta fjäll följde den böjda halsen och deras ljusa kanter fångade morgonljuset. En liten lucka under strupen passade fjället i Maras hand.
”Quilvaren?” frågade hon.
Han nickade mot brevet.
”Jag bar hans anteckningar över floden medan de byggde bron. Han väntar på andra stranden.”
”Kan du ta oss dit?”
”Till hans läger.”
De gav sig av nästa morgon. Genom Morrowknot övergick den röda ådern i violett sten. Bortom vindskyddet ledde Quilvaren dem norrut och stannade vid trasiga trappsteg för att hitta säkert fotfäste.
I skymningen nådde de bron.
En kittel hängde över en kall eld på andra sidan vattnet. Bredvid stod en tom stol.
Mara ropade lantmätarens namn.
Inget svar.
Resenären upptäckte en lapp fastspikad på första stolpen.
”Gå inte över när lamporna har tänts.”
Ett ljus syntes vid stolen. Sedan ett annat bland stenarna, bort från vägen.
Quilvaren bredde ut en vinge över bron.
”Han hade inga lampor när jag gick.”
På andra sidan vattnet skrapade stolen bakåt.