Quilvarens vinge låg fortfarande över bron.
Det andra ljuset rörde sig mellan stenarna. Det första stannade vid den tomma stolen. Sedan skrapade stolen bakåt igen.
Mara vecklade upp det vingförseglade brevet. En ny rad hade framträtt under lantmätarens varning, inpressad i papperet utan bläck: Vägen finns nedanför.
Under bron föll månskenet på en smal stig uthuggen i flodstranden. En svart häst stod vid ingången med lösa tyglar och en lykta fäst vid sadeln. Märkena under hovarna fortsatte norrut under valvet.
”Bridovar”, sade Mara. I lantmätarens atlas stod namnet vid leder man korsat en gång men aldrig hittat på samma sätt två gånger.
Hästen lyfte huvudet. En bred läderknut vid bringan höll en mässingsskiva stämplad med samma två vingar som brevet.
Quilvaren sänkte vingen och pekade med en klo mot flodstranden.
De följde Bridovar ned.
Under valvet blev lamporna till spegelbilder utan lågor. Varje ljus markerade en förseglad dörröppning numrerad med lantmätarens handstil. Bridovar passerade tre. Vid den fjärde slog han en gång i marken.
Mässingsskivan öppnade sig längs en dold skarv. Inuti låg en smal kartremsa. Mara passade in den mot Morrowknot-halvorna. Den norra vägen förenades till sist och fortsatte genom den förseglade dörröppningen.
Bakom dem skrapade stolen för tredje gången.
På andra sidan vattnet satt nu någon vid den kalla elden. Gestalten höjde en hand och pekade mot Bridovar.
Mara lade handflatan mot den fjärde dörren. Varm luft rörde sig genom stenen.
Bridovar steg fram. Dörren öppnades bara till hans axelbredd och avslöjade en sluttande väg och en rad släckta lampor.
Den första lampan tändes.
Långt där nere svarade något med en klockklang.