Mara lyfte den sönderrivna kartan mot ljuset med mässingsnyckeln i den andra handen. På andra sidan vattnet stod dörren fortfarande öppen en fingerbredd.
”Vem gjorde då märket?”
”Ta med nyckeln”, ropade en röst genom den smala öppningen.
En glödröd kam syntes i springan, följd av en vit rock. ”Cindryven. Jag kan visa er.”
Neruvon höll flanken mot kedjan. Bridovar prövade den stillnade bron och gick sedan över med Mara och resenären. Bakom dem stannade varelsen på avsatsen.
Cindryven öppnade dörren först när alla tre hade nått fram. Inne stod en arbetsbänk täckt av lerformar och mässingsspån.
Mara lade ned nyckeln och den sönderrivna kartan och bredde ut den genomvåta rocken bredvid dem. Cindryven jämförde det sydda märket med det bakvända på papperet.
Cindryven tog ett mässingssigill ur en låda. Märket stämde med sömmen. Pressat i lera lämnade det kartans omvända märke.
”Någon har kopierat ett avtryck”, sade Cindryven och vände papperet bredvid leran. ”Inte lantmätarens original.”
Mara vände på papperet. ”Varför lämna det med en nyckel?”
Cindryven höll nyckeln mot lampan. Dess sista hack var knappt utskuret.
”Den här blev aldrig färdig.”
Cindryven tog en motsvarande nyckel från en krok. Dess sista hack var djupt och rent.
”Vad öppnar den?” frågade resenären.
Cindryven pekade på ett järnskåp under bänken. Bredvid låg en sönderslagen lerform. Ena halvan saknades.
Bridovar sänkte lyktan. På den kvarvarande halvan kände Mara igen mässingsnyckelns kontur.
Innan Cindryven nådde låset skrapade något inne i skåpet.
Cindryven lade ned båda nycklarna.
Handtaget började vrida sig.