Klockan ringde ännu en gång när Mara följde Bridovar genom den fjärde dörren.
Vid foten av den sluttande vägen höll en grå häst ett klockrep mellan tänderna. Manen var röd som falnande glöd. En järnkrage buktade ut i grunda vågor, och på en liten mässingsplatta under den stod ett namn: Bellmantle.
Han släppte repet och ställde sig i vägen för dem.
Bortom honom låg vägen under vatten. Lamporna speglades i det, men deras spegelbilder lutade mot strömmen.
Mara öppnade den sammanfogade kartan. Dess norra linje gick rakt genom översvämningen.
Bellmantle skrapade med en hov över stenen. Under slammet låg en andra linje som vek av mot en smal avsats. Bredvid hade någon ristat lantmätarens välbekanta märke.
”Kartan visar vägen”, sade Mara. ”Inte vattnet.”
Hästen grep repet igen. Den här gången höll han det spänt. Någonstans bakom väggen försköts en motvikt. En rad järnluckor höjdes och lät översvämningen rinna ned i en lägre kanal.
Klockan hade varit en varning. Han hade väntat på att de skulle stanna.
Bellmantle höll repet sträckt medan Mara och resenären gick över. Bridovar följde med lyktan svängande ovanför de våta stenarna. Först när de nådde avsatsen på andra sidan släppte den grå hästen.
Vattnet kröp tillbaka över vägen bakom dem.
Mara vände sig för att tacka honom. Han tittade på en nisch bredvid hennes axel.
Där stod en plåtlåda, torr ovanför vattenlinjen. Hon lyfte locket. Ingen karta låg där, bara en vikt pappersbit med lantmätarens handstil.
Om någon sitter på stolen, återvänd inte via bron.
Någonstans ovanifrån skrapade trä mot sten.
Bellmantle lyfte huvudet med den röda manen. En andra klocka började ringa längre in i passagen.